Matte och Bianca på äventyr!

Följande berättelse har inget med valpar eller annat att göra, men kan kanske vara intressant ändå.

Jag var idag iväg för att titta lite på ett hus. Mäklaren sa att jag kunde kika in genom fönsterna, för det var tomt. Sagt och gjort...

Huset ligger i närheten av några bekantas bostad. Gunilla och Stefan, som de heter, har gått på kurs för mig och jag har varit hemma hos dem för att hjälpa dem lite med hunden, så vi känner inte varandra alls bra. Till-salu-huset ligger några hundra meter ifrån deras hus och för att komma upp till det fick man köra på en rätt dålig uppfartsväg som var ca 200 m lång. Den slutade i en slags gårdsplan, som egentligen var mer som en parkeringsplats för två bilar. Jag konstaterade när jag ställde bilen att det var väldigt mycket singel där och att det var lite löst att köra på. Kikade lite på huset, som var fint, och tänkte köra hem. När jag ska vända bilen förstår jag att den del av planen jag dittils kört på var den fasta delen... Jag tycker mig vara en hyggligt god bilförare och blir inte särskilt stressad av knepiga situationer eller underlag, men det här redde jag inte ut. Bilen stod helt enket på chassit i singel och jag fick den varken fram eller tillbaka. Jag har alltid vurmat för stora, bakhjulsdrivna bilar, men nu ångrade jag mig lite... En liten, lätt framhjulsdriven bil hade man nog kunnat skaka loss på egen hand och tugga sig fram med, men min 745:a stod där det stod...

Lyckligtvis hade jag kvar Stefans och Gunillas nummer i mobilen, så jag ringer dem medan jag börjar gå mot deras hus. Gunilla meddelar att de inte är hemma, men att de kommer om en knapp timme, vid 17-tiden, och hade det inte löst sig tills dess skulle de självklart hjälpa mig. Hon tipsar också om en hjälpsam granne som hon tycker jag ska fråga. Han var inte hemma, så jag knackade på tvärs över vägen och där fick jag napp! En kvinna, som visade sig heta Anki, var beredd att hjälpa mig och vi tog hennes bil upp till min. För att hon skulle slippa vända på planen backade hon uppför infartsvägen. Väl framme vid min bil inser vi att det inte går att dra den framlänges, eftersom det är en stor sten i vägen. Jag stod då i rikting mot vägen, men ca en bilbredd från själva uppfarten.

Anki och jag är överens om att hon inte ska köra ut sin Renault Megane på singeln och upp på gräset, så hon föreslår att jag väntar hemma hos dem på att Stefan ska komma med traktorn och dra loss mig. Hon var hemskt trevlig och bjöd mig och Bianca på fika.

Den där timmen har gått och Stefan kommer med bilen. Han tycker att vi ska köra bort och se hur det ser ut innan han kopplar loss släpet från traktorn. Han frågar också om det var min bil som stod på snedden på uppfarten till salu-huset, nästan ända nere vid vägen. Jag berättade att det inte var det, utan att min bil stod ända uppe vid huset. Verkade lite underligt att nån ställt ifrån sig sin bil mer eller mindre tvärs över uppfarten.... När Stefan svänger upp på stora vägen ser vi blåljus. "Oj, utryckning HÄR?!". Det var en polisbil och den svängde upp mot huset intill salu-huset. Eftersom den infart jag använt är blockerad av en grå Opel kör vi samma väg som polisen. De två husen (salu-huset och det som ligger intill) har på något vis hört ihop och man når salu-huset från denna uppfart också.

Vi det här laget har ju Stefan och jag förstått att grannen ringt polisen och anmält ett misstänkt inbrott... Vi kliver ur bilen för att förklara läget. Eftersom jag inte hade tänkt promenera eller så hade jag inget koppel till Bianca med i bilen och vi befann oss flera hundra meter från stora vägen, så jag släppte henne (Hon är lydig. Matte är ju instruktör!). Då vänds fyra starka ficklampor emot oss.

-Koppla hunden! ropar en arg röst.
-Vilka är ni? hörs en annan ropa.

Jag kallar in Bianca och tar upp henne i famnen. Hon väger alltså 14 kg och var vid det här laget rätt bra uppskruvad. Hon är en glad och livlig hund och stämningen var ganska upphetsad. Medan jag håller på med Bianca ser jag i ögonvrån att Stefan tar ett par steg närmare en av poliserna och samtidigt för jag en mycket skarp och upprörd kvinnoröst ropa "Stanna där du är! Jag sa STANNA!". Jag såg henne föra högerhanden mot höften och det gjorde nog Stefan också, för han tvärnitade. De fyra poliserna är oerhört taggade och avbryter oss hela tiden när vi ska förklara vilka vi är och vad vi gör där. Missförstånden var många innan de till slut fick läget klart för sig...

-Är det du som äger huset?
-Nej, jag skulle titta på det. Det är till salu. Men bilen är min.
-Varför står den där?
-För att jag tittade på huset och sen fastnade bilen.
-Är det ditt hus, då?
-Nää... det är till salu och jag kikade runt lite, efter att ha pratat med mäklaren.
-Har du köpt huset då?
-Nääää... Jag har tittat på det för att jag kanske vill köpa det. (Det vanliga är nämligen att man tittar på huset innan man köper det)
-Men varför lämnade du bilen kvar?
-Den SITTER FAST!!! (vilket f.ö syntes på långt håll, då halva bilens underrede vilade direkt på singeln.)

Under hela "konversationen" håller jag alltså Bianca i famnen, men när poliskvinnan ber mig legitimera mig frågar jag (mycket snällt) om det går bra att jag sätter ner henne. Det gick bra och jag visade körkortet och hon kollade upp det och hon kollade reg-numret på bilen. Sen undrade hon hur Stefan och jag känner varandra! "Stefan?... Ja, alltså vi är med i samma rånarliga och till hjälp tar vi min blodtörstiga attack-whippet..." Nä, så sa jag inte, men jag var bra sugen. Jag sa bara att vi är bekanta.

Jag går mot bilen för att stoppa Bianca i buren, då jag tycket att hon hade hälsat färdigt på grannar och poliser. Poliskvinnan följer mig hack i häl. Jag öppnar bagageluckan och då pekar hon in i bilen...

-Vad är det du har där i bilen?
-Golvmasonit.
-Nä, jag tänkte på det som ser ut som en jacka, i baksätet.
-Ja... Det är en jacka...
-Varför ligger den där? (Finns det lagar mot att förvara ytterplagg i motorfordon?)
-För att det är mina arbetskläder.
-Vad har du mer i bilen?
-Lite hundprylar, mera kläder och sånt. Du kan få titta om du vill.
-Nä, det blir bra...

Polisernas adrenalinnivå stabiliserades så sakteliga och de hade den stora vänligheten att dra loss mig bil med sin fyrhjusdrivna Volvo. De fick köra upp på gräsmattan och det visade sig att min bil faktiskt satt rätt djupt, för det krävdes lite knuffande i framänden för att få loss den... Lyckligvis hade bilden inte tagit så stor skada som jag trodde där jag först hörde hur det skrek och gnisslade om den. Förmodligen hade en sten fastnat nånstans intill en bromsskiva eller någ, för sen Stefan susade iväg med bilen över ett gupp kom ljudet inte tillbaka. Bilen verkar på det hela taget vara oskadd och Bianca och jag är bara en liten smula medtagna över denna uppståndelse över en hustitt och alldeles för mycket singel...